maggan73

Augusti innebär för de flesta sommar, kanske semester och skolstart. För oss chalmerister innebär augusti till huvudsak två saker, omtentaplugg och nollning.

Tisdagen den 18 augusti var det alltså dags igen. Elektro skulle få en ny omgång Nollan att ta hand om. Många var de inte (dryga 70 till antalet) och små är de (födda på 90-talet)! Men de är varmt välkomna ändå! I år är första gången som jag inte är phadder, trist nog. Men denna gång valde jag att sätta prioritet på omtentorna.

Efter att nyfiket ha tittat på de små liven när de vallades hit och dit under några dagar, så var det på torsdagen dags för öfvningssittning. Det vill säga Nollans första sittning på Chalmers och därmed introduktion i sittningsdisciplin och allt vad som hör till. Eftersom det inte skulle vara någon dans denna kväll så tänkte jag att jag ju lika gärna kunde gå på öfvningssittningen med Nollan och "lära dem sitta ordentligt". Dessutom kunde vi ju inte låta bli att hålla traditionen med gycklet om Derivatamonstret vid liv. Öl var gott och Nollan var rolig. Jag blev till och med kallad för lammkött av min Nollan som jag hade som bordsherre och Maria som satt mittemot hörde det och höll på att ramla av stolen och in under bordet för att hon skrattade så mycket. Gissa om jag var helnöjd den kvällen!!! =)

Efter en lyckad sittning och lite efterraj i korridoren så började kalasandet att dö ut i och med att de flesta gick ner till Gasquen. Så vi urgamble tänkte att det var nog dags gå hem, det skulle ju ändå upp och pluggas dagen efter. På Rännvägen kommer Tomas ikapp oss (Maria, Andreas och jag) och undrar om det inte någon som ville skojbråka lite med honom. "Jaa! Jag vill!" säger jag glatt och full med överskottsenergi. Vi hittar en gräsplätt att brottas på och hinner knappt börja innan jag kommer på att det kanske var dumt att ha på sig sin ryggsäck med datorn i, och försöker väl dumt nog att rädda den genom en undanmanöver och hamnar lite galet. För helt plötsligt gör det väldigt ont och jag tittar ner på en fot som ligger väldigt fel. Tomas tror jag skojar och jag får liksom säga till honom på skarpen... "Nu är det nåt som är väldigt fel, jag skojar inte!" Så vi ringer tillbaka Maria och Andreas som gått i förväg och det börjas ringa efter taxi och till slut bestämmer folk att det är lika bra med att ringa ambulansen istället.

Fullt liv rådde på Chalmers och många kom förbi och undrade vad som hänt och varför Maggan ligger på marken och skojar och skrattar mellan tårarna. (Det var nog lite tur att ha alkohol i kroppen, men hur som helst så är humor ändå min stora försvarsmekanism.) Ambulansen kom och jag fick lite "goa grejer" som de sa. Maria var jättegullig och följde med mig, för nu bar det av till Mölndal för att de var bäst på benbrott tydligen. Vi trodde ju bara att jag fått foten ur led, dels för att det gjorde inte så fruktansvärt ont som jag trodde och att jag kunde ju vicka på tårna. Men ambulanskillarna sa att det var nog lite värre än så.

All personal som jag stötte på under vägen, fick redovisat från mig själv (som babblade i ett) att jag pluggade medicinteknisk utrustning på Chalmers och att jag var lite sur för jag ville ju inte missa dansen dagen därpå. Foten blev dragen i rätt läge, in och röntgas, benet lagt i gipsskena och sen blev jag inlagd för natten och för att invänta operationstid. Det visade sig vara en fraktur på vadbenet (fibula), alltså det smala benet i underbenet samt att ledbandet hade fått sig en rejäl smäll på andra sidan av foten.

Jag fick komma ner på operation redan på morgonen och fick efter överläggning med narkosläkaren en ryggmärgsbedövning så jag fick vara vaken under hela operationen. Det var riktigt spännande. Jag hade ju skynke för så jag såg ju inget av själv operationen, men hörde allt och fick titta på alla apparater och sånt. Lite läskigt var det  allt att ligga där och känna vibrationerna i hela britsen av borrandet och att inse att det faktiskt var mitt ben som jag såg sköterskan lyfta rätt upp i vädret efteråt när det var inlindat utan att det kändes någonting överhuvudtaget.

Världens goaste operationsteam fick jag också. Vi skojade om hårdrock, dans och allt möjligt annat. Jag skojade desutom om att detta var ett riktigt studiebesök för min del. Jag frågade om diverse apparater och läten, och kunde se de digitala röntgenbilderna som visades på en stor plattskärm på väggen. Det tråkiga var att jag bara kunde se det lite suddigt eftersom jag inte fick ha linserna i och närsyntheten gjorde sitt. De sa till mig att benbrottet var fint (inte en massa flisor utan rätt av) och operationen blev fint gjord, fick en platta och sju skruvar för att fixera det hela. Han var till och med extra noggrann med att göra fina stygn, "så att det ska se snyggt ut till fina dansskor och kjol". (Haha... ni hör ju, de var inte kloka!)

Sen när jag låg på uppvak och väntade på att bedövningen skulle släppa, så skulle de ha koll på min urinblåsa. Då kom de med en ultraljudsapparat för att se och mäta hur mycket den var fylld. Väldigt spännande, fler apparater man läst om. Tanken har dock aldrig slagit mig att den kunde användas även till detta, även om det ju kändes ganska uppenbart när man väl låg där i situationen. Det får en ju att undra över fler användningsområden...

Dagen därpå var det dags för post-röntgen för att se så att allt såg bra ut innan det var dags att få riktigt gips. Jag passade ju självklart på att fråga om man fick titta på röntgenbilderna och det fick jag trots att det egentligen inte var så populärt. (Fick i efterhand höra att nya regler precis nyligen införts, så att man numer faktiskt har rätt att få se sina röntgenbilder.) När jag sen skulle gipsas så blev det till slut plastgips trots allt, det skulle det nämligen inte varit från början. Varför beslutet ändrats vet jag inte, men jag fick välja färg själv och givetvis blev valet ett knallgult för att hedra nollning och Quarl. De skrattade åt mig och sa att det kanske inte var det vanligaste valet. Men en av mina rumskamrater tyckte när jag kom upp på avdelningen igen, att det var en fin och uppiggande färg jag valt på mitt gips. =D

På söndagen var det dags att hoppa hem på kryckor. Innan jag lämnade avdelningen och sjukhuset så lyckades jag tjata till mig (efter tips från vaktmästaren som körde upp mig till salen efter röntgen) att jag skulle få med mig en kopia på röntgenbilden. Så nu har jag två fina bilder med all metall som de pimpat mitt ben med. =)

Nu när jag kommit hem och hoppar runt på kryckor, så har jag insett att små enkla saker inte är lika enkelt längre. I början var det full tankeverksamhet för att lösa småsaker som att kunna ta med sig saker... mackor hamnar i fryspåsar, kaffe i termos, mjölk/vatten i 0.5l PET-flaskor och sen ner i en tygkasse på kryckan för att kunna tas med till annan plats i lägenheten. Mer och mer börjar dock gå på rutin nu, men fortfarande finns det utmaningar att tampas med. Bara som en sådan sak att man är ute och handlar med mamma och hon har sprungit i förväg med korgen... där står man strandsatt som ett fån med något man vill ha med sig! =)

Ett par gånger har jag kämpat mig till skolan och inte förräns nu har jag insett hur mycket uppförsbacke det är till Elektro från Chalmershållplatsen. Tro mig, det är bara uppför!!! Det är små äventyr bara att ta sig någonstans. Man får undvika gamla spårvagnar som inte är handikappsanpassade (känner mig inte helt säker i trappgång än och dörrarna som inte är automatiska är jobbiga). Man får planera sin resväg för den mest optimala och släta vägen. Man får planera vad man ska ha med sig i ryggsäck på ryggen, tänka på vad för ytterkläder man ska ha om det börjar regna för paraply är inte att tänka på, samt plastpåse och tejp för att skydda gipset. Tänka på saker som att man kanske vill köpa en kopp kaffe (i skolan till exempel), det fixar man inte om man är själv... det får bli termos hela tiden.

Som igår när jag skulle ut och shoppa med mamma, så skulle jag ta hissen ner en våning i mitt hus. Dörren går inte riktigt igen, så hissen vill inte starta. Jag öppnar dörren och försöker stänga den lite på nytt, men den stannar precis 2-3 mm innan den ska. Det finns inget att greppa i dörren från insidan, så jag försöker att öppna och stänga dörren med lite mer fart få den att stänga sig... men den bromsas upp och stannar återigen sådär pyttelite innan. Förnedrande att behöva kliva ut och ropa på mamma som står en våning ner, och säga att jag kommer inte ner utan att någon puttar igen dörren från utsidan. Tänkte att jag skulle felanmäla det när jag kom hem, men då funkade den minsann igen som den skulle... skumt. Hoppas att den beter sig som den ska i fortsättningen...  Men jag ska vara glad att jag faktiskt har hiss i mitt hus, tänk om det bara hade funnits en smal, sliten trappa och att jag bodde på 4:e våningen eller så.

Oturligt nog blev det ju ett litet oväntat "avbrott" mitt i tentapluggandet. Men jag är vid gott humör och det går absolut ingen nöd på mig. Som jag sagt, jag har ökat mitt skrotvärde, har fått ett rejält studiebesök och man lär så länge man lever. Jag har ju aldrig brutit något innan, så nu har jag provat det också.  Jag tyckte liksom att det var lika bra innan man kom upp i en ålder då benskörhet och allt sånt skulle ställa till med en masse elände. Och om jag skulle hamna i situationen att föda barn någon gång så behöver jag ju inte vara rädd för ryggmärgssprutan... den har jag ju också prövat nu. =)

Vill passa på att tala om hur underbara föräldrar och vilka goa vänner jag har! Stackars pappa som fick ta samtalet morgonen efter från mig där jag sa att jag låg på sjukhuset med brutet ben, väntandes på operation och förvirrat inte visste vad som skulle hända därnäst. Stackarna (föräldrar och kompisar) som satt och väntade under dagen i väntrummet uppe på avdelningen när jag låg i timmar på uppvak efter operationen och väntade på att bedövningen skulle släppa tillräckligt för att få komma därifrån och upp på avdelningen igen. Ett nytt och lite mer lyckat försök dagen gjorde att jag fick trevligt besök av mamma, Maria, Tomas, Kalle och Andreas. Tack, det betydde mycket!

Hälsningar och omtankar strömmade in från alla möjliga och ibland oväntade håll. Ryktet om att Maggan/Stina/Duvemåla hade brutit benet spred sig som en löpeld. Telefonen fylldes med sms, fick ett antal telefonsamtal och hälsningar på Facebook... och har även fått ett par besök här hemma. Bortskämd så det förslår, det är vad man är! Om ni bara kunde ana hur mycket dessa omtankar värmer och hur lyckligt lottad jag känner mig att ha så många goa vänner!!!

Avslutningsvis vill jag säga till alla er som tycker att vi med små fötter är lyckligt lottade, glöm det! Små fötter = står ostadigt på jorden. Då syftar jag inte just på att jag föll olyckligt och bröt benet. Näe, jag ska säga att det är ett under om jag under dessa veckor med gips och kryckor kommer att klara mig utan att bryta något mer! Jag kan vara vinglig på mina små fötter i vanliga fall... men nu har jag ju bara en fot att stödja mig fullt på. Jag är förvånad själv över alla gånger som jag hittills har vinglat till, satt ena kryckan galet eller liknande, utan att något allvarligare har hänt än lite ont av att behöva stödja på det trasiga benet. Två veckor har gått sen jag fick komma hem och ta hand om mig på egen hand, det ska väl vara ca en fjärdel av tiden. Håll tummarna för mig att den resterande tiden kommer att gå lika bra! På fredag ska jag in och ta stygnen, eventuellt ta bort den långa skruven och så nytt gips.

Nästa gång någon vill önska mig lycka till på en tenta... så unvik gärna kommentaren "break a leg", tack! =)