maggan73

Efter en hel vinters träning och massor av olika stilar, skulle jag idag vara kaxig och bjuda upp en viss kille som jag känner sedan tidigare men som alltid fått en att känna sig urkass för att man inte dansar just hans stil. Jodå, jag fick två låtar på mig, sen var han uppbokad. Check på den... det var alltså två bugg som gällde. "Nu dj**lar", tänkte jag, "nu ska jag minsann visa att jag har blivit mycket bättre på att även hänga med i hans stil". Det tog kanske sex steg... eller kan det till och med ha varit åtta... sen hade jag redan gjort första "missen". "Äsch, vad f**! Det var bara ett "komma-ihåg-och-hitta-samspelet-fel"", tänkte jag morskt. Men näe, dansen fortsätter i lika miserabel stil. Ändå jag känner att han inte kan lura bort mig helt totalt. Det nöjet fick han inte... jag kämpade på, men det gick väl så där och självförtroendet åkte jojo under hela tiden.

Men det fick ett raskt slut. En något överförfriskad herre som dansar framför oss, slänger iväg sin tjej och schmabang säger det rätt i mitt ansikte. "H**ete min näsa! Nu är den banne mig bruten!" tänker jag och känner tårarna stiga i ögonen och att jag nästan att jag ser stjärnor. Jag har den där känslan att någon har smällt ihop två cymbaler med mitt huvud emellan, så som de gör i tecknade filmer. "Ojdå, vartifrån kom hon?" frågar min danskavaljer mig, sen vänder sig till den andra tjejen och frågar henne(!): "hur gick det?" Jag kände hur det kokade i mig, men bet ihop och med tårfyllda ögon kämpade jag mig igenom de sista takterna som var kvar av låten. Sen tackade jag för mig och sa att de två låtarna var över och gick av golvet. Jag hade ingen koll på om vi verkligen hade dansat två låtar, men där gick gränsen.

Vad är då sensmoralen i detta lilla inlägg..?! Jo, man ska inte vara kaxig och sticka ut näsan, för det är inte alla som anpassar sig och tar hänsyn till man inte dansar på elitnivå och det kan resultera i en rejäl knäpp på näsan och sitt självförtroende kan man se sig om i stjärnorna efter.