maggan73

Har haft en riktigt trevlig helg som började med dans på Casinot på fredagen. CC & Lee spelade och det var samtidigt dans på Möllan, men trots allt dök det upp flertalet dansvänner så man fick ta sig en svängom.

Lördagen började mjukt med Melodikrysset som oftast när jag väl orkar upp. Sen blev det full fart och arra till det lite inför förfest med lekmannarevisorsgänget hemma hos mig. Trycker i mig en sen frukost bestående av en skål med yogurt och musli, när förste man dyker upp vid 15-tiden. De övriga droppar in allt eftersom och vi har himla trevligt med öl, skumpa och Glenn Miller.

Därefter bar det av till E-styrets Ohmsits. Trots stränga förhållningsorder om att det gällde att hålla tiden någorlunda så dök vi upp en halvtimma sent och blev ändå bland de första att anlända. Men det gav oss bara äran av att få mingla lite mer med de två äldre gästerna som dykt upp i tid. Ännu mera skumpa... huj. Mycket god mat och dryck serverades under sittningen och det var full fart och väldigt trevligt. Så när det var dags för uppbrott, så var ju kvällen självklart för ung för att gå hem och fortsatte givetvis med mellanfest och gasque.

Det är inte första gången (och förmodligen inte heller sista gången) som man hörde "Säng, säng, säng" spelas i Gasquen. (För icke chalmerister: Det är den låt som spelas när Gasquen ska stänga och det är dags att gå hem."

Det var segt i söndags hela dagen. Men på kvällen var det dags för buggkurs på DIGG för första gången på länge. Har hoppat in i en steg1-kurs och har ett par vänner från skolan som har börjat där. Det var himla kul, men det var också väldigt mycket folk, så det blev lite trångt stundtals på golvet.

Jag lyckades ju vinna ett Dansdax-paket beståendes av två biljetter till Dansdax i Scandinavium på lördag den 21 november, två Göteborgspass och en övernattning på hotell med frukost för två personer. Tyvärr när jag hämtade ut det rekommenderade brevet så såg jag att hotellövernattnigen var i Surte och från fredag till lördag. Lite segt att ta sig dit utan egen bil, så jag har precis avbokat den. Har även bokat biljetter till fredagen (som egentligen är den bästa rent musikmässigt i mitt tycke), så det blir två kvällar dans i Scandinavium. Sen är det även ett världsrekordsförsöksevenemang på dagen på lördag (13.00-14.00), där det ska försökas slå världsrekordet i pardans som förnuvarande hålls av 1635 dansande par från polska Krakow!. Det tänkte jag också att jag skulle hinna med... Så ja helgen som stundar går i dansens tecken. =)

...host, snuv och snurvel. Här har man åkt på en förkylning. Okej, jag ska inte klaga har klarat mig länge nu. Men är då själva #¤%&/ att när man är ute och dansar lite och har tentor i antågande, då ska man minsann åka på en förkylning. Men som oftast när jag blir vanligt förkyld så är det en sådan där racingvariant, en 3-dagars. Och idag är det den tredje dagen och det är bara lite kvar.

Det positiva i det hela är att foten har fått vila i två dagar, eftersom jag mestadels legat nerbäddad och sovit bort febern. Så idag såg foten nästan helt normal ut, i tjockleken alltså. Och titta vad som börjar komma tillbaka... mina fotknölar. Det var nog mest det som gjorde att den såg normal ut. Det känns som ett lovande tecken i alla fall. Ett annat gott tecken är att jag var på fridans i måndags och trots att det blev lite mer dans än jag räknat med, så var det inte mycket till träningsverk efteråt.

Jag har fått tid till dagsoperation, dvs. att de ska ta bort den långa ställskruven nu. Om allt går enligt planerna så ska detta ske den 5 oktober. Ska bli spännande, dels att återigen få göra "studiebesök" i operationsalen. Men också att se hur det kommer att fortlöpa med foten. Jag har fortfarande inte kännt någon större utveckling i rörligheten i att vinkla foten uppåt, så det kan mycket väl vara skruven som förhindrar det.

Tentavecka var det nu också ja. Sitter och tragglar flervariabelanalys... igen. Ja, jösses, det känns som att den kommer förfölja mig den här hemska tentan. Usch, den är hemsk! Det känns som att när man har tagit sig igenom och förstått ett par uppgifter och börjat på nya så har man redan glömt de första igen.

Håll tummarna för mig, lördag är det tentadags... men nu är det hög tid att återgå  till skrivbordet och återigen kämpa med fler uppgifter.

...men det är något som fattas, eller??! Det är ju bara ett tomt skal!

Det går verkligen ingen nöd på mig med min gipsade fot. Jag har i princip lika kul som alltid. Klart att det suger i danstarmen och man vill så mycket mer, men man finner sig i situationen och gör det bästa av den.

Lite värre är det att påverka vädrets makter. Det är inte lika kul att behöva trä på en plastpåse över benet när det regnar ute. Som tur är så har jag varit lyckligt lottad att det inte är så många gånger som jag behövt göra det hittills. Men det är ju ett litet tag kvar med gipset och vädret lär ju inte bli bättre under den tiden. Hösten börjar få ett rejält grepp här i "Blöteborg".

Igår bar det av till Casinot en sväng för att stilla dansabstinensen. En eller ett par foxar kan man ju alltid ta för att stilla danslängtan. Om det inte är allt för stökigt och brötigt på dansgolvet, vill säga. Men igår blev det till och med mer än så. Provade på en långsam bugg... tja, det gick ju bra. Golvet var inte heller lika ovänligt mot skorna igår, det var inte så trögt som det brukade. Så det blev allt ett par små bugg emellan varven. Lite twistande på stället till ett 60-talsmedley hanns med också, eftersom det var lite för snabbt att bugga till.

Visst är man galen. Men jag är väldigt försiktig, dansar bara då jag känner jag har kontroll på läget och känner efter att foten känns bra. Den har fortfarande inte svullnat upp efter några större ansträningar och det känns som ett gott tecken. Men träningsverken har redan krypit på mig... vi får väl se vad den har att erbjuda imorgon! =)

Jag har ju inte fått mitt dansande med gips på bild, och hittar inte heller någon på nätet som passar. Däremot hittade jag en annan kul bild. Att klättra på klättervägg med foten i gips är nog inget jag överhuvudtaget skulle kommit på att ta mig för. Men det beror väl helt på vad man har för intressen, tjejen som klättar är kanske lika klättertokig som jag är danstokig. Jag hävdar i alla fall att det är tur att man är lite galen, det får en på fötter och man tränar lite mer än man tänker på bara för att det är kul.

Idag skiner solen och det är riktigt fint höstväder. Egentligen vill jag bara ut och strosa någonstans där det är träd i alla höstens underbara färger. Ladda ryggsäcken med en termos och bara gå och insupa den fuktiga luften och bli träffad av solens kämpande strålar.

Men det får bli en annan dag. Sen som vanligt är jag och är på väg att ta mig till skolan. Har letat upp ett par stipender att söka. En lämnade jag in igår och en håller jag på att samla in diverse uppgifter för, den ska lämnas in senast nästa vecka. Sen kom jag på att jag sökte ett i våras som det inte är helt säkert att jag är behörig för att få, men det ska delas ut den 22 oktober. Det är ju jättesnart, så det ska bli spännande att se vad det blir av det. Håll tummarna.

Gårdagens häfv gick hyfsat. Det var ju som sagt ett tag sedan man häfvde senast. Än så länge är jag lite förvirrad över vilken slutlig placering jag fick i "damklassen". Men rent praktiskt kom jag på en tredje plats. Sen var det en som egentligen var utom tävlan. Allt drog ut på tiden och jag var tvungen att gå för att hinna med sista bussen, så jag får väl se vad det blev för diplom tillslut senare. Men ett diplom till i samlingen blev det! =)

Sen hände något som inte ingick i mina planer. Jag kommer ut och har koll på tidtabellen via wapsidan. Helt plötsligt försvinner sista 16-bussen från listan. Konstigt! Kommer fram till hållplatsen och där står två förvirrade människor som precis upplevt samma sak fast på tidstavlan i hållplatskuren. Vi väntar ett tag till och börjar prata med varandra. När vi inser att bussen inte tänker komma, så var det bara att knata ner till Vasaplatsen och vänta på en nattvagn hem därifrån. Suck, det blev alltså en nattlig vandring, till att betala nattaxa när jag egentligen inte hade behövt betala något alls eftersom jag har 16-kortet, och hemma bra mycket senare än jag räknat med.

Så jag skyller allt på "Värsttragik" på att jag är slö och sen idag! =P

Sitter nu och avnjuter en stor kopp starkt kaffe... i rent medicinskt syfte. Har råkat dra på mig en huvudvärk som inte är av denna värld och vill helst av allt bara dra ner gardinerna och krypa ner i mörkret under täcket och vila huvudet på kudden en stund till.

Ja, ja, det är självförvållat och jag mår väl som jag förtjänar. Det var trevligt hos Elektra igår, synd bara att det var så många som vi saknade. Vinkväll avskräckte mig lite och tänkte att nu tar alla med sig rött vin, vilket inte är så bra för min mage. Efter en koll i mitt kylskåp så jag hittade ett par danska cider och ett par öl som jag tog med mig. Elektra hade dock gjort eget vitt vin, så det blev ju en härlig blandning. Men trevligt var det.

Ikväll är det Oktoberhäfv! Så jag måste ju kurera mig ordentligt så jag kan var med. Nu var det jättelänge sen jag häfvde (igen) så jag vet inte hur det kommer gå. Jag ska nog inte knysta något om titeln som årets svenska mästarinna, för jag lär väl få lite konkurens idag i alla fall. Men ibland ska man ha turen på sin sida.

Har precis fått smolk i dagens glädjebägare. Stannade hemma för att avvakta dagens skörd av snigelpost. Jag väntar ju fortfarande på den där kallelsen till röntgentid innan nästa veckas läkarbesök.

Schmaadank lät det i brevinkastet, men inget brev från Västra Götalandregionen idag heller. Så nu bestämde jag mig att jag ringer upp och kollar, så att jag inte har förirrats bort i administrationens djungel. Var beredd på en lång telefonkö, men kom i princip fram direkt. Jag frågade om min undran över kallelse till röntgen, men fick först svaret att det sköter de separat. Men sen var hon lite vänligare och tittade igenom det hela. Vad hon kunde se så stod det inget om att jag skulle till röntgen innan, så det är nu inte helt säkert längre. (Konstigt tycker jag... men vi får väl se vad som händer framöver.) Men sen så sa hon att det bara stod att jag skulle till läkaren den 13 oktober. "Vänta lite nu, vad sa du för datum, sa du??" undrade jag skeptiskt med öronen på spets. "Jaha..., näe det verkar inte heller ha skickats ut" svarar hon då, nästan lite för sig själv. "Jo, du har tid hos läkaren den 13 oktober klockan 13.00, så din tid har blivit ändrad."

Det verkade dessutom väldigt oklart om när jag skulle fått detta besked om jag inte hade ringt. Men men, nu vet jag ju i alla fall. Sitter nu i skrivande stund och undrar om hon kollade på rätt person, men jag uppgav ju mitt personnummer... Hmm, mystiskt var det i alla fall.

Dessutom så vet jag inte riktigt vad det här innbär nu. Jag blev ju så ställd att jag inte kom mig för att fråga. Men förmodligen så har jag väl gipset ytterligare en vecka, eller?!! Får avvakta och se om det kommer nya kallelser eller inte. Sen får jag väl ringa och fråga igen, vad det är som gäller med gipsets av eller på.

Men nu räknar jag med att det blir förlängd gipstid och därmed har jag också ändrat nedräkningen till den nya läkartiden.

Börjar se en ände på det här med gipset nu. Men det är fortfarande lite oklart när det åker av för gott, så jag räknar just nu helt kallt med från läkarbesöket som går avstapeln tisdag nästa vecka. Sen får vi se om det blir tidigare eller senare.

Jag gillar att leka med iGoogle (den Googlesida som man kan ställa in personligt) och ha det mesta som känns nödvändigt för en startsida. Den innehåller en miniversion av både min mail och min kalender, dagens namnsdag, headlines från GP & TT etc. Idag har jag uppdaterat den lite genom att lägga till en liten gadget som räknar ner tiden till ett datum/tid man själv bestämmer...

Jag börjar verkligen bli orolig för mig själv. Inte nog med att jag får pikar om att kommit upp i en ålder då ben-skörheten gör sig påtaglig i och med mitt brutna ben. Nu har även demensen gjort sin påminnelse.

Det är nästan att jag inte vågar erkänna det här, så här offentligt... men okej, jag får väl bjuda på den här! Kan inte hålla mig för det är en ganska rolig historia trots allt.

Här om dagen skulle jag till apoteket och införskaffa lite pryttlar och pinaler. Efter tandläkarbesöket tänkte jag också att jag borde köpa nytt flourskölj och kom på att jag hade ett recept liggandes från förra besöket. Kollar länge och noga att receptet fortfarande är giltigt och ser att det ska gälla till 8 januari, så det är lugnt.

Knallar iväg till apoteket. Duktigt nog har jag samlat ihop alla gamla oanvända och utgångna mediciner och har med mig dem i en insamlingspåse för att lämna in den så att de kan ta vara på det som avfall. Plockar på mig det jag skulle ha förutom floursköljet och trycker på knappen för nummerlapp i kön för recept.

Det blir min tur och jag tänker att jag tar receptet först och lämnar över det. Apotekaren knappar in och tittar på receptet. Trycker på lite fler knappar och tittar på receptet igen... -"Det här receptet är inte giltigt längre!" Hon hinner inte mer än säga det och jag ser på datumet att det står ju 080108... Herregud, det var ju förra året! Ursäktar mig förmodligen högröd i ansiktet med: -"Ja, ojdå! Ja, det ser jag ju nu...!" Frågar om det går bra att köpa det resterande där hos henne eller om jag måste gå till den receptfria kassan, men det går bra. Sen ber jag att få lämna in min påse med de gamla medicinerna och vänder sen om och går ut jag med raska steg.

Haha, det riktigt pinsamt! När jag stod därinne vid kassan, så kände jag mig som värsta förbrytaren och undrade vad apotekaren tänkte egentligen. De säger ju att demensen börjar vid 20-årsåldern, men är det inte lite väl tidigt att ge så stora utslag? Och vem vill egentligen försöka hämta ut mer flourskölj än man får? Det kanske är den nya innedrogen bland ungdomar. Eller så kanske man blir misstänkt för överlagd föregivande av allmän ställning, genom att gästgyckla lite i dagens klassrum för att få revans från de egna undertryckta traumaupplevelser från besöken av Flourtanten!

Jag fattar inte hur det händer? Torsdagen är evigt lång iväntan på fredagen som går lite lättare med helgen väntandes i farstun. Men plötsligt så står måndagen där och knackar på ens dörr som ett oväntat besök igen. Hur går det ihop?

Men jag ska inte klaga. Denna helgen har varit jätteskön. Jag har fått vila ut en hel del. Har fått släppa den hemska upplevelsen tidigt i torsdags morse då jag var hos tandläkaren och hela morgonen var en enda stor otursdag. Det ville sig inte bättre än att jag åkte hem igen och bara kröp ner under en filt i soffan och totaldäckade för resten av dagen. I lördags byttes lite frallfrukost och kaffe mot omplåstring av mitt sår av mamsingen. Det enda negativa i mitt brutna-ben-äventyr är att det är svårt att hitta de grejer man vill ha till sin egenvård. Suturtejpen finns bara i en långsmal storlek som inte känns lika bra som den jag fick på sjukhuset. Någon ersättning av "tuben" som jag har innanför gipset har jag inte lyckats hitta, men har vågat mig på lite handtvätt... men det känns inte som att det blir riktigt rent. Hade varit skönare att kunna byta mot något nytt.

Men jag ska som sagt inte klaga. Det är förhoppningsvis bara en vecka kvar med gips nu. Ska till ortopeden tisdag veckan efter den kommande. Innan dess ska jag in och ta lite röntgenbilder... men väntar fortfarande på kallelse. Det vore ju liksom ganska bra att ha bilderna klara innan läkarbesöket, annars är det ju ganska meningslöst. Får se vad posten kommer med imorgon, annars får jag väl ta och höra av mig.

Börjar ju blogga, men så kommer det nåt i vägen och man pausar en stund. Eller så bråkar internetuppkopplingen med en. Hade ju bloggat ett inlägg nästan färdigt i lördags, men så bråkade det för mig och allt jag skrivit försvann. Då orkar man liksom inte börja om igen. Så vi skippar det helt enkelt.

Snabbgenomgång av vad som hänt i min lilla värld... inte så väldans mycket. Men helgen var trevlig.

Fredagen var det besök på dansbanorna igen, Polketten och Casino Cosmopol. Det var mycket folk på Liseberg, dels alla som var och tittade/lyssnade på Håkan Hellström på Stora Scenen och dels de som ville se/lyssna/dansa till Streaplers på Polketten. Blev övertalad om att ta en foxtrot av en dansfavorit som jag litar fullt och fast på, så det blev en svängom till två foxtrotar på ett ganska fullt dansgolv med gipset. Gissa om det blev långa blickar från folk som sett mig komma dit med kryckor (visserligen i handen) och vips så är man plötsligt uppe på dansgolvet. Haha, man inte är riktigt klok alla gånger. Men det gick jättebra och det var roligt att se reaktionerna. Alla var väl inte riktigt lika positiva, men det skiter vi i. =)

På kasinot var det inte lika mycket folk men tillräckligt. Hann med ett par foxtrotar där också, men sen kändes det lite trött i både huvud och fot. Så det blev att gå hem en timme tidigare... Oj... det har nog knappt hänt innan! =)

Lördagen förgylldes det spexföreställning! Hade köpt biljetter till mig och mamma som skulle gå. Hela dagen laddade jag med att lyssna på gamla spexskivor... det finns inget som piggar upp som det. Spexet var kul och besöket rundades av med ett besök i kårpuben, där vi åt våffelpotatis och drack en Guinness.
(Mmmm...mums!)

Sen bar det av hem till några kompisar som satt och kalasade hemma hos en av dem. Jag anslöt och vi hade väldigt trevligt. Fick ihop några roliga citat under kvällen, men har tyvärr glömt av dem... =(

Sen dess har inte mycket hänt. Söndagen gick mest åt att slappa. Och igår var jag en sväng till skolan och skrev dugga i mattekursen. Har fått lite ont i benet sen igår och vet inte riktigt vad det beror på. Så dagen har tillbringats hemma idag för att låta den vila lite.

Sitter just nu och pausar från mitt ps2-spel... förstår inte varför jag ska vara så kass på finmotoriken. Jag har inte riktigt den finkänslan man bör ha på kontollern, och det stör mig att jag fastnat redan i andra banan på ett spel. Man ska ta sig över en lavaflod genom att hoppa på 5 stenar som sjunker/stiger. Jag kommer till tredje när jag har tur...

Suck... det är inte undra på att man känner sig lite hopplös! =)

Kände mig jätteduktig som promenerade omkring här hemma utan kryckorna. När jag gick till skolan så hade jag ju med dem, men det var inte så nödvändigt att stödja sig på dem... utan hade mest med dem för säkerhets skull. Väl i skolan så gick jag helt utan dem och sen lika så när jag skulle gå hem. Men när jag kommit ner mot hållplatsen kände jag att jag började nästan få kram i vaden. Den lilla förtvinade muskeln hade fått jobba som en liten blå och jag insåg att jag kanske skulle ta det lite lugnt och avlasta den lite för att inte få allt för mycket träningsverk imorgon.

Innan jag gick hem, så var jag i en datasal och skrev ut lite grejer som jag behöver. Sen kollade återigen om tentaresutatet hade kommit in... men inte. Så jag tog trapporna upp till anslagstavlan där den anslås. Vad finner jag där om inte en resultatlista. Ser direkt några U och stålsätter mig... Tittar lite förstrött efter min kod, hittar den och tittar vidare till höger för att se resultatet. Att jag inte small av när jag såg en 3a där! Tittade på koden igen... jo, det var väl den. Tittar på listan igen, som för att kolla om det var nån annan kod som jag ansåg vara min. Men näe, det var min kod och mitt resultat var 3a. Whooohoo... jag klarade tentan! 22 poäng hade jag fått och godkäntgränsen gick vid 20 poäng, så det var inte så att han rättat upp för att jag var nära godkänt. Hur sjuttsingen gick det till?? Jag trodde inte en chans på att jag hade en suck till att ha klarat den. Jag har knappt fortfarande fattat det än och har tittat på listan (som jag med mobilen tog och fotograferade) flera gånger om.

Hmm... jag kanske ska omvärdera mitt tidigare uttalande om lyckönskningsfrasen "Break a leg". Det verkar ju uppenbarligen funka... =D

Nu vågade jag! Jag släppte taget om kryckorna och tog några steg... det gick ju bra. Så då tog jag modet till mig och gav mig ut på en liten promenad. Med en krycka i ena handen, alltså bärandes på tvären, utifall att något skulle hända. Men en liten tur från filmhyllan vid TV'n, in till sovrummet, tillbaka till filmhyllan igen och sen till fåtöljen.

Precis när jag skulle sätta mig, så råkade jag trampa lite väl mycket på hälen och då fick jag den där äckliga strålningen av ont upp genom benet. Men annars så tog jag hyfsat normala steg och jag har inte käkat något smärtstillande idag.

Känner mig som en mamma som hejar på sin lilla bebis som ska ta sina första stapplande steg. Fast att jag är båda personerna i ett... Hmm, det där lite konstigt.

Egentligen borde jag väl varit på Liseberg och gjort min första lilla promenad. Det var ju tydligen där allt började första gången som jag skulle lära mig att gå själv.

I fredags var jag ju som tidigare nämnts på Ortopedmottagningen och träffade läkare och bytte gips. Det blev en halvdag, men full av överraskningar. Dels så fick jag ju ett avtagbart gips... nästan som i en mardröm jag hade nyligen, trots att jag då inte visste att det fanns avtagbara gips.

Dessutom var läkaren så snygg så jag nästan glömde bort alla frågor som jag haft. Men han var också snäll och trevlig och tog sig tid, medans jag sakta kom på en och annan fråga. Vad som var mindre kul var att han tyckte att jag skulle slänga kryckorna direkt, men det vågar jag minsann inte. Jag hade ju precis kommit på att jag fuskade med belastningen, så jag har ju inte tränat upp mitt ben ordentligt än. "Jaja, du får väl en vecka till på dig, men sen ska du gå utan kryckor", löd snygg-doktorns order. Vad gör man väl inte för en sån doktor?!! ;)

Hos sjukgymnasten (som var bland de roligaste personer jag träffat på under dessa vistelser) lät det lite annorlunda. "Ja, de där läkarna har väl aldrig brutit nåt själva..." Så jag fick ett träningsprogram att göra så ofta jag bara kan då gipset är avtaget. Men gipset ska vara på i 3 veckor till då jag ska stå eller gå.

Väl hemma var det läskigt att prova att ta av gipset. Men jag ville ju gärna öva upp gången mer ordentligt. Sagt och gjort, så bestämde jag med Annika att vi skulle hoppa in till Polketten så sakteliga och hälsa på danskompisarna. En del visste att jag skulle komma dit och andra blev väldigt överraskade att se mig där. Så frågorna blev många och historien om vad som hade hänt fick upprepas ett antal gånger.

Utanför nämner Annika ordet Cheese... "Hmm... tja, jag kan ju lika gärna hoppa upp till Avenyn och ta 7an som går hela vägen hem istället. Så kan vi ta vägen om McDonken. Om du har tid att ta det i den takt det går", sa jag. Så ytterligare en promenad och mer träning. Jag testade till och med att försöka mig på ett steg utan kryckorna och det gick nästan. Men feg så det förslår är man. =)

På lördagseftermiddagen provade jag att ta av gipset och göra mitt tränings- program, och märker redan skillnad i rörelseförmågan. Så det kommer nog bli bra det här. Kvällen var avsatt till lite party hos en "klasskompis" och det var riktigt kul. Jag fick lov att sova över, för det är lite läskigt att ta bussar (och till viss del spårvagnar) på nätterna. Ett gäng gick ut på stan, medans jag, pojkvännen och granntjejen stannade hemma och SingStar:ade. Klockan hann väl att bli 5 innan alla var hemkomna och låg nerbäddade.

Dagen där på var slö och slapp, men mysig. Provade ytterligare tränings- programmet en stund. Sen bar det av hemmåt. Skulle byta från buss till spårvagn vid Olskrokstorget, och timade Annika som varit och handlat. Så vi stod och tjötade där en stund. Väl hemma var det slappa i soffan, med gipset av och träning som gällde. Det tog inte lång tid innan jag somnade gott där på soffan, så det var första natten utan gips.

Däremot så vaknade jag ju så klart vid 5-tiden och kunde inte somna om. Låg och tittade på film och somnade till igen vid 8-tiden. Hade inte ställt alarmet, så det gick som det gick. Jag vaknade till vid 12.30. Hmm, orkar inte ta mig in till skolan när jag vaknar så sent. Så det blev en hemmadag idag. Det är lite knasigt med de smärtstillande, så jag får väl räkna med att det går lite upp och ner med sömnen. Men hoppas att det ska gå att få ordning på dygnsrytmen snart igen. Provade idag att ta några steg med bara en krycka och det gick fint, det är bara att man är så himla feg för att det ska göra ont. Men med lite friskt mod och en stor portion motivation, så ska jag öva, öva och öva... kanske jag då kan vara kryckfri om en vecka. Har ett delmål på att kanske bara ha en krycka på torsdag-fredag.

Jag är en riktigt usel människa! Jag har lyckats vända på dygnet rejält. Kommer inte i säng, fastnar i diverse tv-såpor samtidigt som jag pysslar med Facebook-spel.

Jag hade ju sagt att jag skulle gå till skolan idag, men jag snoozade gött och vaknade inte förrän kl. 11.30. Hmm... jag skulle gå upp, äta frukost, packa väskan med mera. Sen kan man ju inte vara säker på att man kan åka med första vagnen som kommer, det tar tid att ta sig upp till Elektro... Sen hade jag ju tvättid kl.18.00 och samma visa fast i omvänd ordning när det var dags att ta sig hem igen. Ja, inte äta frukost då... men ni förstår.

Så efter en liten överläggning med mig själv, så tog jag beslutet att det var lika bra att stanna hemma istället för att åka in till skolan för så kort tid. Ja, det var ett svagt argument, jag vet! Men inte mindre så blev det så.

Ja, något som förbryllat mig de senaste dagarna är problemet "hur ska jag göra för att få tvättat?". Jag kan ju liksom inte slänga mina tvättsäckar över ryggen, ta lådan med tvättmedel i ena handen och kassen med sköljmedel och diverse andra medel i andra handen, som jag vanligtvis brukar.

Hmm... det är tur att man har så mycket kläder att man klarar sig ett tag. Men det gör ju faktiskt problemet mycket värre också, för tvätthögen blir ju än mer större. Ett moment 22, helt enkelt.

Det är alltså till att börja beta av tvätthögen i liten skala. Det tar mycket längre tid att hoppa fram och tillbaka nu, så det var ju lika bra att sikta på att bara hinna tvätta en omgång under sin tvättid. Normalt brukar jag ju hinna med två laddningar. Tur att vi har tre maskiner i vår tvättstuga i alla fall, så att man kan tvätta lite olika tvättar.

Ryggsäcken tömdes på block och pennfack samt andra skolgrejer och fylldes istället med en välsorterad och välplanerad omgång smutstvätt. Sköljmedlet stoppades i en påse och som sen tillsammans med tvättmedelslådan hängdes på ena kryckans handtag.

Stortvätt finns inte på världskartan ens, här är det småportioner som gäller. Det går väl an när man har smutstvätt som bara är att knöka ner i ryggsäcken. Men sen när den är ren och ska upp igen. Ja, det var bara att snällt vara duktig och vika i ordning all tvätt nere i tvättstugan och packa ner fint i ryggsäcken igen. Men inget ont som inte har något gott med sig, nu är det ju gjort och färdigt när man kommer upp i lägenheten, tada.

Appråpå det lilla... man får vara glad att modet har varierat sig över åren. Tänk om man skulle tvättat på 1800-talet. Dels så var det inga käcka elektriska maskiner som det bara är att stoppa in sin tvätt och trycka på en och annan knapp. Hyreshus och hiss var väl inte att tänka på heller. Tänk vad man fick jobba mycket mer förr! Vad oerhört bortskämd man är idag egentligen.

Modet sen då... Jag är glad att jag slipper stå där vid en balja och skrubba stora kjolar och bylsiga blusar i kallt vatten. Eller om man kokade upp vatten så att det blev för varmt i stället. Tänk att stå där och dra i tunga, blöta kläder balanserandes på ett ben. Näe, det är tur att modet har utvecklats...