maggan73

Men först en liten snabb presentation av missarna. Den röda till vänster heter Champis och hennes kompis, den grårandiga till höger, heter Shirley. De är omhändertagna katter som nu bor hos min skolkompis för att vänja sig vid nya människor och få lite lugn i väntan på att hitta ett nytt hem där de ska få bli omhändertagna och älskade som de har all rätt till bli.

Shirley är den morgonpigga katten som tycker att jag inte ska ligga och snooza allt för länge på morgonen, för då kommer hon in och jamar på mig och tycker jag ska gå upp istället. Att hon sen har en storbaktanke om att hon får mat i sådant fall, det behöver vi inte nämna.

Ett annat sätt att uppmärksamma "plastmatte" på att man inte har fått sin mat, är att man på något sätt hoppar eller ställer sig på tallrikskanten så att tallriken får en sving så att den flyger iväg och landar uppochnedpå. Själv satt jag fullt koncenterad över något (troligtvis helt oviktigt) och hör bara ett brak och ett klirr, följt av att en katt kommer springandes genom rummet som skjuten ur en kanon. Jag går givetvis och kollar vad som hänt och ser tallriken som ligger upp och ned på. Några överblivna bitar som ligger lite här och där, har bland annat hamnat i vattenskålen och torrfoderskålen samt givetvis på golvet. Precis då inser jag att klockan faktiskt är ganska långt gånget på dagen och att jag inte har gett kissemissarna mat. Det är inte konstigt att man hittar på lite bus för att få uppmärksamhet.

Att gosa med dem är dock inte alltid helt lätt. De är skygga som få båda två. Men Shirley är värst. Hon flyr så fort man bara råkar röra sig lite snabbt mot henne. Så det har blivit en hel del rivstarter på parketten under dessa tre veckor. Men om man smyger sig på dem ibland när de ligger och sover, så kan man lite halvt väcka dem och de är båda jättegosiga och det går att klappa dem såväl bakom öronen, under hakorna och på magarna.

Men här har vi ett litet problem. De blir superstatiska! Det är ju inte alltid lätt när det praktiskt taget sprakar om dem och att det ger urladdningar mot deras öron och nosar. Värsta exemplet var vid ett tillfälle då de var riktigt gosiga och orädda båda två och jag till och med kunde ha huvudet väldigt nära dem. Shirley var nyfiken och ville nosa lite på min näsa... varpå på vi båda fick värsta urladdningen. Med ett högt fräs och en blick som kunde döda, sprang hon snabbt ner och gömde sig. Det tog sin lilla tid att vinna tillbaka hennes förtroende igen.

Annars brukar det kunna gå att muta dem med lite skinka eller räkor för att få deras uppmärksamhet. Shirley som annars är skyggast, blir då tuffast och kommer och äter från handen. Men Champis däremot är lite fegare i dessa fall. Hon sitter länge och tittar med nyfiken blick, tills hon kanske vågar sig fram och nosa lite på godsaken men vill inte riktigt ta den från handen. Om man då lägger den eller kastar den till henne, så blir den genast ett intressant byte som först (och helst) måste lekas med och dödas. Ibland slinker det ner någon bit men oftast är det lekandet som är roligast. Och är hon inte tillräckligt snabb så kommer Shirley och äter upp den innan hon har en chans att äta den.

Imorgon ska de åka hem och då väntar en spännande upplevelse... nämligen att fånga in dem i sina transportburar. Haha... vi får väl se hur det ska gå, men jag misstänker att det kan bli lite av en cirkus!

Ja, jag vet. Jag är en usel bloggare! Så här med första inlägget för år 2010, så tänker jag faktiskt inte lova bot och bättring på den fronten heller. Den här bloggen (och bloggaren för den delen också) är högst spontan.

Vintern har bitit sig fast i Göteborg. Det blev en vit jul som faktiskt har fått hålla i sig ända in i januari och nu biter Herr Frost i näsan på var göteborgare. Att det är kallt och jäkligt, och att man drar sig från att gå ut är trots allt mycket bättre än det eviga slaskandet som annars brukar förgylla de vintriga vardagarna. Nu är det ju bara att ta på sig något varmare och så är det inte så farligt.

Ömsom kommer det väderleksrapporter som säger att det ska bli mildare igen och ömsom om att kylan ska hålla i sig. Men oavsett så har jag precis haft islossning här hemma. Tog tillfället i akt nu när det är minusgrader på utsidan och att ju närmare omtentorna desto mer avancerat blir tentaflyktandet, så idag blev det till att frosta av kyl och frys. Det var verkligen behövligt! Har precis plockat in allt igen och beundrar den rena och frostfria frysen.

Har två kissemissemånsar inneboende hos mig förtillfället, de brukar vara ytterligare en anledning till tentaflykt. Det går inte att bara gå förbi en sussande katt utan att peta lite på den, för att råka väcka den och vilja gosa lite! ;)

Det är en tjej i skolan som är på semesterresa i två veckor och ville ha hjälp med att passa dem och jag behöver väl inte säga att jag inte direkt var svårövertalad. De har varit hos mig i drygt en vecka nu, men är fortfarande lite skygga om man rör sig för snabbt. Fast de har börjat att vänja sig och kan gosas med ganska lätt nu.

När jag ändå var inne på tentaflyktande, så var ju bloggandet givet. Det var helt enkelt dags att ta tag i det nu. Så nu har jag dödat ytterligare en stund och fyllt på mitt dåliga samvete lite till. Därför är det nu dags att återgå till mitt pluggande av Mikroelektronik, A (Komponenter) och lära mig allt pn-övergångar, trans-konduktanser, bipolära transistorer och MOSFETar. Den roligaste biten är ändå de mikroelektronikhistoriska uppgifterna, så nu vet jag vem John Bardeen, Walter Brattain, William Shockley, Jack Kilby och Gordon Moore m.fl. är och vad de har gjort/uppfunnit. Hoppas bara att jag lyckas klämma ur mig det på torsdag eftermiddag, då det är upp till bevis.