maggan73

Efter en hel vinters träning och massor av olika stilar, skulle jag idag vara kaxig och bjuda upp en viss kille som jag känner sedan tidigare men som alltid fått en att känna sig urkass för att man inte dansar just hans stil. Jodå, jag fick två låtar på mig, sen var han uppbokad. Check på den... det var alltså två bugg som gällde. "Nu dj**lar", tänkte jag, "nu ska jag minsann visa att jag har blivit mycket bättre på att även hänga med i hans stil". Det tog kanske sex steg... eller kan det till och med ha varit åtta... sen hade jag redan gjort första "missen". "Äsch, vad f**! Det var bara ett "komma-ihåg-och-hitta-samspelet-fel"", tänkte jag morskt. Men näe, dansen fortsätter i lika miserabel stil. Ändå jag känner att han inte kan lura bort mig helt totalt. Det nöjet fick han inte... jag kämpade på, men det gick väl så där och självförtroendet åkte jojo under hela tiden.

Men det fick ett raskt slut. En något överförfriskad herre som dansar framför oss, slänger iväg sin tjej och schmabang säger det rätt i mitt ansikte. "H**ete min näsa! Nu är den banne mig bruten!" tänker jag och känner tårarna stiga i ögonen och att jag nästan att jag ser stjärnor. Jag har den där känslan att någon har smällt ihop två cymbaler med mitt huvud emellan, så som de gör i tecknade filmer. "Ojdå, vartifrån kom hon?" frågar min danskavaljer mig, sen vänder sig till den andra tjejen och frågar henne(!): "hur gick det?" Jag kände hur det kokade i mig, men bet ihop och med tårfyllda ögon kämpade jag mig igenom de sista takterna som var kvar av låten. Sen tackade jag för mig och sa att de två låtarna var över och gick av golvet. Jag hade ingen koll på om vi verkligen hade dansat två låtar, men där gick gränsen.

Vad är då sensmoralen i detta lilla inlägg..?! Jo, man ska inte vara kaxig och sticka ut näsan, för det är inte alla som anpassar sig och tar hänsyn till man inte dansar på elitnivå och det kan resultera i en rejäl knäpp på näsan och sitt självförtroende kan man se sig om i stjärnorna efter.

Haha... ja, det var en hel del som blev klockrena! 11:an är bra och 16 måste syfta på att många känner mig mest som Maggan och inte vet mitt riktiga namn... Sen säger jag bara nummer 13... om/när jag gifter mig, så får ni banne mig se till att denna låt spelas... haha... så klockrent!

Fyra danskvällar i rad på Liseberg, kan det bli mycket bättre??! Kunde kanske varit något lite varmare, om man får vara svensk och gnälla lite.

Eftersom en del av våra danskompisar inte var där en del av dagarna eller aldrig var lediga, så blev det till vara aktiv själv om man inte skulle bli uppbjuden av de mindre socialt begåvade herrarna (om man uttrycker det någorlunda snällt).

Jag tror nog aldrig att varken jag eller Annika har varit så modiga som dessa dagar. =) Okej, att vi kanske hetsade på varandra lite för att vi skulle våga... men till slut så. Vädret gjorde också lite till det hela, att det var bättre att komma upp och dansa än att stå och frysa.

Det började med att hela det yngre gänget från Digg-kurserna var på Scotts. En av killarna vågar jag bjuda upp om han ser hyfsat tillgänglig ut. Så det gjorde jag... i pausen. Det var inget som jag tänkte på mer att nu är det ju lite mer plats. Han lät lite tveksam först:- "Nu? Det är ju paus!" -"Ja, men det är ju NU det är gott om plats", menade jag. -"Men jag har ju aldrig dansat i pausen...men okej då". Han hade lovat bort sig till en tjej så fort Scotts började spela, men vi hann allt med två danser där i pausen, och han såg inte ut att lida över det. =) En annan kille ur samma gäng tog jag mig också mod att bjuda upp när de spelade en rivig extralåt i slutet av kvällen och jag såg att han stod själv. Trodde aldrig att han skulle le och se så glad ut när jag bjöd upp, så det blev en positiv överraskning. Jag hade väntat mig att bli nobbad, eller minst en liten surmulen min.

Sen tror jag att det var under fredagen som det mesta av modet satte fart. Det började med att jag såg en herre som jag dansat ett par gånger med på Lenas, som jag tog mig mod att våga bjuda upp. Haha... där var det verkligen att öppna slussen. Nu bjuder han tillbaka och tar inte nej för ett svar! Men han dansar bra, så det gör jag gärna. En annan herre, också från Lenas, som fått mig att lita mer på mig själv och hålla hakan högt i dansen, vågade jag också bjuda upp... och oj,oj, vilka mysiga foxar. Och han har inte sagt åt mig att lyfta hakan en enda gång längre, så det tar jag som en komplimang.

På lördagen ser jag en kille som lagt till mig på ett danscommunity, som jag ser lite här och där på danser men vi har aldrig pratat och aldrig gett oss till känna för varandra. Till saken hör också att han bor i närheten av mig, så jag har sett honom i förbifarten några gånger hemmavid också. Men åter till saken, så ser jag honom stå och hänga vid ett träd lite bortanför dansgolvet och folket, med en mycket skeptisk min. Han har dessutom tidigare på dagen skrivit i dansforumet att han var tveksam om han skulle dit, då fredagen inte hade varit så lyckad. Eftersom han står så väldigt för sig själv, så kunde jag inte med att gå fram till honom även om jag sagt till mina kompisar att jag banne mig skulle ge mig till känna. Till slut hetsade min skolkompis mig att du kan ju gå och fylla på vattenflaskan! Bra idé... blev en väldig omväg, men passar på att gå fram till honom på tillbakavägen. Han verkar trevlig men säger att han inte gillar musiken och att han ska gå och ta en fika en stund, men att vi kanske kan ta en dans senare. Tjoho, tänker jag. Det var kul att jag vågade till slut. Men det blev aldrig någon dans, även om jag såg honom ledig ett par gånger under kvällen. Så vi får väl se om det blir nån dans framöver någongång. Kände mig lite som att jag kanske skrämde i väg honom. Hehe... skitsamma. Fler än jag som inte är modiga kanske.

Slutligen fick jag äntligen tummen ur att våga bjuda upp en kille som jag sett nästan alla gånger jag varit ute och dansat och som jag hade fått för mig vara grym på att dansa. Dessutom är han kompis med en eller två andra killar som vi har lärt känna lite nu under dansandet. Så nu var det dags. Vi småpratar lite under dansen och pratar om hur kul det är att man lär känna så mycket nytt folk när man är ute och dansar. Jag passade på att fråga hur länge han hade dansat. "Sen i september med buggandet och foxen gick jag kurs i januari". Ojojoj, det hade jag aldrig trott, han dansar jättebra och okej att foxen kanske var lite "skolaktig" men ändå. Det blev fem danser och jag var helnöjd och stolt över mig själv som vågat bjuda upp. Hoppas det blir fler danser framöver, skulle vara kul att se om han vågar bjuda upp mig nurå. =)

Det är lustigt det där med att det nästan finns tusen olika anledningar varför man inte ska gå fram och bjuda upp, när man står där och velar. "Han står ju med en tjej", "Han verkar vara tillsammans med den eller den tjejen", "Han står ju och pratar med sina kompisar om nåt", "Jag kan ju inte bjuda upp när det är en fox"...

Tack Annika för att du pushade mig, klart att man kan bjuda upp när det är en fox, även om det är första gången som man bjuder upp just den personen.

Var på Liseberg i torsdags då Streapler firade 50 år på scenen. Det var otroligt mycket folk och en fantastisk upplevelse. Tänk ändå, 50 år... då var jag långt ifrån påtänkt! Det var en häftig show med alla bandmedlemmar från början tills nu, förutom Lasse Larsson som inte längre är i livet.

Bilder från kvällen hittas här på
http://www.streaplers.se/index.php?menu=Galleri&sida=Galleri_090521_1

Nja, inte riktigt än tänker du kanske nu. Inga varma sommarnätter, har inte hunnit få någon solbränna än, semestern har inte börjat,  skolan har ju inte ens slutat.

Näe, men igår var jag på Polketten och dansade till Scotts. Polkettenpremiär för i år för min del. Som själv klart avslutades med att jag och Annika hänge en stund och tjôta med en kompis som skulle med en vagn på Korsvägen, och sen traskade upp till Avenyn och eniga tyckte att denna premiärkväll måste firas med en cheeseburgare på McDonald's för att göra den total. För att strax därpå möta upp några andra dansvänner som smitit före upp till nattcafé för mat och gött tjôt.

Jag var först lite motsträvig (Du!? När det gäller dans!?, tänker nog de flesta nu.) Men ja, det var Scotts som skulle spela på Polketten och det kändes som att det skulle vara fullt med fjortisar som ville dregla på Snygg-Henke och att eftersom det bara varit dans där två gånger tidigare i år och folk är långlediga i helgen, så var det nog många som ville gå dit. Dessutom är det ju tentaplugg som gäller nu och framåt. Men Annika lyckades övertyga mig, så jag kom i alla fall dit en sväng.

Åh, så fort man bara klev innanför grindarna till Liseberg, så kom alla minnen rusandes emot en! Nästan småspringades skyndade jag mig bort till Polketten och såg att det var som jag gissat... mycket folk. Men jag trodde faktiskt att det skulle vara mer folk än vad det var. Kanske hade det överhängade regnet skrämt bort några. Jag letar efter lite bekanta ansikten men antar att de är uppe och dansar. Så jag ställer mig och tittar en stund. Oj, där var ju den och den som man inte sett sen förra året. Det var ju givitvis många av de som man träffat under vinterhalvåret också. Men det var kul att se så många man nästan glömt bort. Eller en var det väl kul, medan andra var det väl mindre kul att bli påmind om.

Många Diggare var där också, det var kul. Man kan ju hoppas att trenden fortsätter. Men något säger mig att det inte kommer vara så. Men det var kul att "Lilla farbrorn" och "Lilla farbrorns bror" var där. Annika blev uppbjuden av "Lilla farbrorn" och fick sig en tillsägelse att "vad är det för dumheter att vara med hos Digg. Du får komma tillbaka nu till höst!" Haha... "Där ser du", sa jag sen när hon berättade det. "Han har ju saknat dig! Han frågar alltid efter dig!"

Ja, nu är alltså sommarn igång. Hela helgen är det danshelg på Liseberg. Men nu är det tre dagar med dansband på Stora Scenen och de lär ju ha byggt ett dansgolv för oss danssugna också. Ikväll är det Streaplers, som firar 50 år på scenen. Imorgon är det Date och Face-84 som delar scenen och slutligen på lördag är det Wizex och Titanix. Det kommer bli kalas! En tjejkompis i skolan har sagt att hon vill ha sällskap ner och dansa nån timme som avslutning på dagens tentapluggande... tycker jag låter som en sund idé. Även om jag sa: -"Vara där en timme... det finns inte i min värld. Det skulle vara om jag kommer dit en timme innan de slutar spela!"

Så, så får det bli. Plugga flitigt på dagarna och sen ner och dansa sig trött och koppla av en stund!

Det är galet mycket nu och egentligen har jag inte ens tid att sitta här och blogga. Men vill skriva ner en liten lustig händelse.

Jag satt på vad man kan kalla ett litet trivsamt ställe i lugnan ro och bläddrade igenom veckans nummer av NyTeknik. Som vanligt så tar det längre tid än man räknat med och tanken på dagens alla sysslor är som bortflugna.

Men då helt plötsligt är det som att någon bara tittar ut genom tidningen och säger: - "Hallo där! Sätt lite fart nu, gå och gör det du ska nu!" För helt plötsligt möter min blick en helsides annons från MathWorks om det matematiska programeringsverktyget Matlab, som jag just ska sysselsätta mig med hela helgen.

Hehe, det var som en liten ögonöppnare och det är en hat-kärlek till detta program som faktiiskt får bli mitt umgänge för ett antal timmar framöver nu. För nu har jag bloggat klart och dags att kavla upp ärmarna och hugga tag i uppgifterna. Matlab är redan startat och nu bara står och väntar på mig.

Jag syns knappt bakom Chataue De Dunk... men står med röd keps, go ölmage i vit tröja och en öhl i handen!

Sådär nu är ordningen återställd igen. Det hjälper ibland med en återställare... =)