En galen kväll... nu igen! =)

Haha.. ja, jag kände på mig att det skulle komma att bli nåt utmärkande med den här kvällen. Men en annan sak som jag också kände på mig var att det skulle bli en grym danskväll, för det blev det!

Vi (Annika och jag) gled ner på Casinot i lagom tid och kom i princip precis in när bandet började spela. Kvällens band var ingen mindre än de "gamla stofilerna" Streapler, som visste hur det skulle göra en förväntansfull skara dansare lyckliga. I år firar de 50 år på scenen... så minsann, grabbarna vet hur instrumenten ska spelas...




Jag visste på förhand att ett gäng olika killar som jag börjat känna lite nu (varav ett par av dem är mina favvodansare) skulle dyka upp ikväll. Så förväntningarna var höga. Folk hade börjat flockas ganska tidigt... och mycket riktigt som vi trodde skulle medelåldern vara ganska hög. Eftersom vi inte såg några av våra bekanta killar så satt vi och fegade en liten stund innan vi vågade ge oss in i myllret.

En efter en droppade de in och förgyllde min danskväll som var fylld av dansabstinens. Trev veckors uppehåll var inte hälsosamt! =)

Mitt upp i allt så är det en kille som ska lära sig dansa fox/bugg så där lite rakt upp och ner. Givetvis så är det ju jag som råkar ut och han får lite tips från några av "mina" killar. Efter ett par danser tänkte jag att på ett litet snyggt sätt säga tack för mig och att det var dags att gå och dricka vatten. Då följer han med och drar till och med bort mig till kranarna längst bort. Munnen går i ett och jag är inte långt ifrån övertygad om att jag lyckats höra hela hans livs historia. Till slut lyckas jag trassla mig ur det hela och bjuda upp en av mina nyvunna favvosar som varit upptagen hela kvällen men som nu var ledig. Gött sen spann det bara på. Det föll sig helt klockrent att dansa med en den ena och än den andra. Antingen blev jag uppbjuden själv eller så passade jag på att  bjuda upp för att slippa bli ståendes. Kan inte säga annat än att jag bara älskar sådana här kvällar.

Sista danserna gick och jag fick återigen tag i en favvokille som stod ledig. När det väl började bli dags att  samla sig för eventuell nattfika, så hade ju självklart killen som försökte lära sig samt hans två kompisar sett till att stanna kvar och pratat med mina vänner. Jahapp, om igen lyssna på en massa ord... behöver jag säga att killen var försäljare... Näe, för snacka det kunde han. Han bestämmer sig i alla fall att överge sina två kompisar för att hänga med oss till nattcaféet. Han verkade mest sällskapssjuk och ville inte gå hem... till slut fick jag (efter att han följt mig till min hållplats, eftersom de andra skulle till andra hållplatser) säga till honom att "- näe, nu vill jag åka själv med min vagn!". Han hade kommit på att han kunde ju sällskapa mig på vagnen också även om han inte alls skulle åt det hållet. Men efter jag sagt till, så sa han snäll hejdå och tyckte att det vore kul om vi hördes av nångång.

Killen kunde slänga ur sig ganska mycket roliga kommentarer. Annika och jag skrattade rejält ett par gånger åt hur tokigt det blev. Men jag måste få citera den absolut roligaste kommentaren. Vi sitter och pratar om Rockabillity var på han intresserat och glatt utbrister: -"Rocka-Billy, vem e han! Folk brukar alltid nämna honom när de pratar med mig!" Killen hade inte fattat det hela med rockabillitystilen och att han dessutom själv hade den (iaf frisyren). =)

Haha... helt färdig i öronen, så sätter jag mig på vagnen. Ringer upp Annika och pratar av mig om det hela. Jag hade märkt att någon som klev på vagnen på samma hållplats som jag, hade satt sig brevid mig. Men det är inte förräns efter jag pratat färdigt med Annika som jag tittar upp lite snett i smyg, för att se vad det var för en typ som jag upptäcker att det är ju en jättesöt kille. =) Men jag kunde ju inte smygtitta så mycket.. han satt ju precis brevid mig, så det gick ju inte att göra det så obemärkt.  Det lustiga är längs med hela vägen så hoppar än den ena och en den andra av (det var ganska mycket folk från början och vi åkte trean som går genom hela Majorna). Men killen brevid mig sitter kvar där hela vägen till Marklandsgatan där han till slut reser sig och hoppar av.

Ja, det var lite om min galna kväll... och nu har morgontimmarna börjat titta fram... dags att sova! =)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback